Loppan Lever Livet

Åh va skönt, en hel eftermiddag helt ledig! Jag har bara varit, tagit det lugnt och myst med djuren. Så skönt, det känns som att vardagen är väldigt händelserik om än jag försöker att inte stressa så blir det så om man vill göra allt, helst på en och samma gång. När jag slutade skolan för dagen så åkte jag direkt till gymmet. Det va skönt och gick bra men det är lustigt, att överallt påminns man om saker.

 

Jag påmindes om något jag helt hade förträngt, något som gjorde ont då, och gjorde ont nu men så insåg jag att det var helt lugnt, för det som gjorde så ont en gång i tiden har varit och än en gång, så var det inte mitt fel! Det är inte så att jag vill skylla ifrån mig, det är det verkligen inte. Det är klart att jag hade en del i något som hände då men jag var också fruktansvärt skör. Det var under en period då jag och mamma inte kunde vara under samma tak och förhållandet till pappa förändrades på en kort tid. I samband med detta och något som hände fick jag sådana skuldkänslor att jag ville ta mitt liv. Jag minns så väl, hur jag och mamma bråkat, telefonförbud, dataförbud, mopednycklarna tog hon också, min tändare hade hon också tagit, jag skyller ingenting på henne men detta gjorde mig så arg och förtvivlad för vad jag trodde var min enda trygghet då, hade hon tagit ifrån mig. Väldigt dramatiskt så snodde jag sprit som fanns i garaget, och promenerade mot pappa, mot ingenstans egentligen. På vägen halsade jag en sjua starksprit och sedan kom jag fram till en badplats där jag stoppade fickorna fulla med sten och gick i vattnet den sena, kalla höstkvällen. Iskall satt jag sedan ute i timmar... jag minns inte mycket mer, mamma kom till pappa och av någon anledning hamnade jag hos mamma igen. Denna händelse har jag länge velat förtränga, fram till idag faktiskt. Med tanke på hur skör jag var då, hur dåligt jag mådde och hur en vuxen människa kunde utnyttja en ung tjej i den situationen så känner jag inte längre skuld och det känns så gudomligt bra! Jag såg några som lika väl som jag minns denna situation och det är första gången sen denna händelse som jag inte flyr, utan höjer huvudet, tittar medlidsamt på dem istället för att undvika deras kalla blickar, så möter jag deras kalla blickar med värme och kärlek men inte med ånger eller skuld och det mina vänner, är ett STORT framsteg!

 

Att jag skriver ut detta innebär inte att jag kommer svara mer detaljerat om vad det handlar om för det skulle varken ge er något eller mig själv något. Att i detalj förklara denna situation skulle vara otroligt respektlöst gentemot de som faktiskt väckte detta minne till liv så jag ber er respektera detta och kan ni inte göra det så kommer det ändå inte bli mitt problem.

 

Att få skriva ut detta, och inte skämmas ett enda dugg, inte kräva något medlidande heller utan bara få ur mig det, det är skönt, riktigt skönt!