Loppan Lever Livet

Japp, som en vän sa till mig... Att jag snurrar in i mina egna tankar. Visst är det kanske så men tack vännen för samtalet. Det fick mig att inse himla mycket. Det fick mig att inse hur fruktansvärt rädd jag är för mitt förflutna, hur målmedveten jag är och hur långt jag faktiskt har kommit. Många dagar senare tid har bestått av lycka, glädje, kaos och total förvirring med en massa aggression och frustration! För mitt i all lycka så trycker alla minnen på, verkligheten knackar mig på axeln som för att säga "Du har väl inte glömt?" Nä, jag har inte glömt, faktum är att jag minns allting som om det va igår, jag har aldrig haft de minnen jag har idag för hela tiden har jag haft något att sudda ut dom med, jag har haft berusningsmedel i min kropp som gjort alla minnen suddiga, jag har tömt mig själv på energi så jag inte haft förmåga att ens tänka på det, alla känslor försvann med maten, eller så har jag på ett eller annat sätt alltid lyckats fly verkligheten. Nu däremot är mina minnen klarare än den stjärnklaraste himmel man kan tänka sig, de är närmare också men jag önskar att minnena en dag ska vara lika långt bort som de stjärnorna. Att jag ska få perspektiv, kunna se allt mer objektivt än idag.

 

Just nu, så mår jag faktiskt i överlag bra. Bra sett ur mitt perspektiv. De stunder jag mår skit, de stunder har aldrig varit mer skit, de stunder har aldrig varit så plågsamma för grejen är att, jag inte längre vet hur jag ska hantera dem när jag ändå kommit så pass långt på min väg att jag stängt dörrarna till mina destruktiva sätt att hantera svårigheter på. Jag vill inte öppna dörrarna till något som lindrar för stunden, jag vill hitta dörren som leder mig till framtiden. Jag vill hitta den dörr som kan hjälpa mig att lita på mig själv, som kan hjälpa mig att hantera omvärlden utan att behöva gå med en förutfattad mening om att personen i fråga hugger mig i ryggen ändå, eller att personen i fråga enbart är egoistisk och finns för mig för sin egen skull och att det inte har med mig att göra över huvudtaget. Jag vill inte gå och tro att det inte finns goda människor som gör något av god vilja utan enbart egoism. Jag vill tro på godhet. Att stänga dörrar till vad som mer eller mindre hela ens liv varit ens trygghet är svårt, riktigt svårt. Svårast just nu, när jag redan stängt dörrarna är att antingen ha så pass mycket till tålamod att jag står ut med att vänta i det som gör ont tills en dörr öppnas, eller att faktiskt börja leta den dörren när man inte har en blekaste aning om var man ska börja leta. Hela tiden har jag gått min egen väg, hela tiden har jag sett allt ur mitt perspektiv men först nu, har mitt perspektiv börjat ändras, jag inser att jag måste göra något för att komma vidare. Jag inser att jag inte kan använda mig av de metoder jag tidigare gjort för de är ju beprövade utan vidare goda resultat.

 

Jag behöver verktyg och vägledning för att kunna lita på mig själv och så småning om börja lita på min omgivning igen. Jag vill någon gång kunna jobba med mig själv och inte behöva jobba mot mig själv för att göra det bra för mig själv. Förstår ni skillnaden? Jag vill kunna jobba med mig själv utan att behöva jobba mot den del av mig som säger att, "nu är det dags att spåra ur för nu är det för mycket att hantera".

Jag vet nu vem jag är, jag vet precis var jag kommer ifrån och jag har tagit mig en lång bit i rätt riktning i livet. Jag vet precis vart jag vill men problemet jag har ligger i att jag inte har någon jävla aning om hur jag ska ta mig dit. Fram tills jag hittar någon slags öppning till ett sätt att hantera verkligheten på så tar jag en dag i taget, en minut i taget, en sekund om så behövs. Jag har bestämt mig, att inte ge upp, att inte tappa tålamodet och öppna de gamla dörrar jag stängt och låst. Jag vet vad jag vill och en dag, står jag på toppen av berget och beundrar varje steg jag tog, varje grepp i varje bergsspricka som fick mig att komma till toppen. 

Nu, när jag sorterat mina tankar, delat dem med er och förtydligat dom för mig själv, ska jag bara vara. Jag ska sätta mig ner och måla, tömma huvudet och bara fokusera på vad jag gör för att kanske kunna somna och sova riktigt gott sen.

 

Imorgon ska jag spendera min tid i tvättstugan men även med en av de vänner som alltid funnits kvar oavsett hur jobbigt det har varit. En av de få som orkat hälsa på de stunder jag legat inne på sjukhus, en av de vänner som funnits där i jobbiga stunder men också, i de stunder som varit bra. På lördag har jag lovat mig själv att åka till stan och köpa ett par skor som skrek att de ville ha mig. På söndag åker jag mest troligt till mammas nya (otroligt gamla) stuga och sen ska det packas för att... På måndag åker jag till Gällivare och hälsar på de människor som gav liv åt Mio, som gav indirekt liv åt mig! <3 Längtar massor och saknar dom otroligt mycket! Det ska bli kanon att åka dit och "bara vara", bara umgås, kanske busa med ett eller annat busfrö och inte tänka så mycket, bara få vara precis den jag är!

Jag hoppas ni får en bra påsk, att ni är rädda om er och tar hand om varandra! En drös kärlek från mig och till er som behöver lite extra styrka, så vet jag att det finns inom er om ni bara väljer att se det! Många av er där ute tror att ni är fan så mycket bättre än vad ni är, men de allra flesta... är fan så mycket bättre än vad ni tror att ni är! Kramas massor <3